En långsam revolution
Idrottsvärlden blir alltmer jämställd, med fler kvinnliga utövare än någonsin. Men på tränarsidan, särskilt inom herridrotten, går utvecklingen långsamt. Denna artikel undersöker de hinder och utmaningar som kvinnliga tränare möter, de genombrott som sker, och vad som krävs för att skapa en verkligt inkluderande idrottsvärld.
Djupt rotade hinder
Kvinnliga tränare möter en rad sammankopplade hinder som påverkar deras karriärmöjligheter. Det handlar om allt från omedvetna fördomar och stereotypa föreställningar till djupt rotade strukturella problem inom idrottsorganisationer och samhället i stort. Sexism och diskriminering är tyvärr vardagsmat, och situationen förvärras ofta för kvinnor med minoritetsbakgrund, funktionsvariationer, eller de som väljer att kombinera tränarkarriären med moderskap.
När familjeliv krockar med karriär
Konflikten mellan arbete och familjeliv är en stor utmaning för många tränare, men den tenderar att drabba kvinnor hårdare. Inom idrottsvärlden ses detta ofta som ett ”kvinnoproblem”, vilket leder till att många kvinnor felaktigt tror att en tränarkarriär är oförenlig med att ha familj. Detta bidrar till att kvinnor antingen avstår från att söka sig till tränaryrket eller lämnar det i förtid. Forskning visar en tydlig nedgång i antalet kvinnliga tränare när de går från att vara assisterande tränare till huvudtränare – en tidpunkt i karriären som ofta sammanfaller med familjebildning. Dessutom påverkas kvinnliga tränare av ”Mommy Penalty”, det vill säga de nackdelar som arbetande mödrar möter i form av lägre lön, sämre kompetensbedömning och färre karriärmöjligheter jämfört med barnlösa kvinnor och män. Kvinnliga tränare som är mammor riskerar att stigmatiseras, och manliga sportchefer skyller ofta underrepresentationen av kvinnliga tränare på kvinnorna själva. Kvinnliga ledare, å andra sidan, pekar på systemiska faktorer som ”Old Boys’ Network” och diskriminering i rekryteringsprocessen.
Osynliggjorda och ifrågasatta
Homofobi och heteronormativitet utgör ytterligare hinder för kvinnliga tränare. Många känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning av rädsla för att det ska påverka deras karriär negativt. Detta kan exempelvis visa sig i hur de väljer att presentera sina familjeförhållanden i officiella sammanhang, som i tränarbiografier. Trots att samkönade äktenskap är lagliga i många länder, är det fortfarande ovanligt att se dem representerade i idrottens officiella rum. Även ras och etnicitet spelar stor roll. Kvinnliga tränare med minoritetsbakgrund rapporterar ofta om isolering, ökad granskning och lägre löner. De kan känna ett tryck att anpassa sig till en viss image för att passa in i den rådande idrottskulturen. ”Gendered racism”, alltså den kombinerade effekten av rasism och sexism, är ett problem inom damidrotten, och det är troligt att detta fenomen är ännu mer påtagligt inom herridrotten, vilket visas i studien ”Women in a man’s world”.
Banbrytande förebilder
Trots alla hinder finns det kvinnliga tränare som bryter ny mark och når framgång även inom herridrotten. Dessa genombrott är oerhört viktiga, både som inspiration för andra kvinnor och som bevis på att det faktiskt är möjligt att förändra den mansdominerade idrottsvärlden. Ett lysande exempel är baskettränaren Adia Barnes, som öppet pratade om att amma sin dotter under en viktig match och därmed normaliserade kombinationen av elitidrott och moderskap. Genom att vara öppen och transparent kring sin situation bidrog hon till att utmana de förlegade och negativa föreställningar som ofta omgärdar kvinnliga tränare och föräldraskap. De senaste åren har vi sett en ökning av antalet kvinnor i ledande positioner inom herridrott, och experter betonar att detta inte bara är en fråga om symbolpolitik – det handlar om att förbättra resultaten. Kvinnor tillför värdefull erfarenhet och nya perspektiv efter att ha navigerat genom hinder och diskriminering under lång tid.
Från NHL till NFL
Flera exempel visar på den positiva trenden. NHL-laget Vancouver Canucks anställde nyligen Cammi Granato och Emilie Castonguay som assisterande sportchefer. Inom CFL var B.C. Lions först med att anställa en kvinnlig tränare, Tanya Walter, som defensivassistent. Under säsongen 2021/22 hade NFL hela tolv kvinnliga tränare i sina staber. Kim Ng tog över som general manager för Florida Marlins i MLB, och Becky Hammon banade väg redan 2014 som assisterande tränare för San Antonio Spurs i NBA.
Fortsatta utmaningar
Men kampen är långt ifrån över. Tanya Walter har vittnat om det motstånd hon mötte från manliga tränarkollegor i början av sin karriär, inklusive de som vägrade att ta henne i hand. Hon och andra kvinnor i liknande positioner möter ofta skepsis och ifrågasättande från supportrar som tvivlar på deras kompetens och erfarenhet. Flera studier visar att fördomar och stereotypa uppfattningar om kvinnors förmåga som tränare är en starkt bidragande faktor till underrepresentationen.
Svenska framsteg och satsningar
Även i Sverige syns en positiv trend, med allt fler kvinnor i ledande positioner inom idrotten. Riksidrottsförbundets (RF) statistik visar att kvinnor utgjorde 35 procent av landslagsledarna 2024, en ökning från 29 procent 2017. Inom damlandslagen har andelen kvinnliga huvudtränare nästan fördubblats och ligger nu på 50 procent. Men inom herrlandslagen är motsvarande siffra endast 22 procent, och den siffran har inte ökat sedan 2017. Detta visar tydligt att även om generella framsteg görs, är det svårare för kvinnor att slå sig fram som ledare inom just herridrotten. Det krävs riktade insatser för att bryta ner de specifika barriärer som finns där.
Konkreta initiativ
Ett exempel på en sådan riktad insats är Region Norrs initiativ för att öka antalet kvinnliga ledare inom ishockeyn, i linje med Svenska Ishockeyförbundets ”Strategi 2030”. Initiativet inleddes med en kostnadsfri grundkurs för kvinnor, vilket lockade 24 deltagare. Därefter har satsningen fortsatt med nätverksträffar. En enkät från RF-SISU Västerbotten bekräftar att närmare hälften av de lokala idrottsföreningarna upplever en ”stor övervikt” eller ”övervikt” av manliga ledare. Intressant nog uppger hela 92 procent av ordförandena i dessa föreningar att de är medvetna om Riksidrottsförbundets jämställdhetsmål, men mer än hälften saknar en egen plan för att aktivt arbeta med frågan. Även inom fotbollen finns liknande initiativ, som Svensk fotbolls ”Tränarlyftet”, som syftar till att öka antalet kvinnliga tränare.
Barns tidiga förebilder
En intressant studie belyser vikten av tidig exponering för kvinnliga tränare. Studien, som genomfördes i Australien, visade att hela 96% av barnen hade erfarenhet av manliga tränare, medan endast 65% hade haft kvinnliga tränare. Studien visade också att barn som hade haft minst en kvinnlig tränare var tre gånger mer benägna att associera en kvinna med utseendet av en tränare. Detta understryker hur barns uppfattningar formas av deras erfarenheter, och att tidig exponering för kvinnliga förebilder kan bidra till att bryta ner stereotyper och skapa en mer inkluderande idrottsmiljö.
Vägen framåt
Vägen mot en jämställd idrottsvärld, där kvinnliga tränare har samma möjligheter som manliga oavsett om det handlar om dam- eller herridrott, är fortfarande lång. Men de genombrott som sker och de initiativ som tas runt om i världen visar att förändring är möjlig. Genom att aktivt arbeta med att identifiera och riva de hinder som finns, bekämpa fördomar och skapa en mer stödjande och inkluderande miljö, kan vi ge fler kvinnor chansen att nå sin fulla potential som tränare. Framtiden är ljus, men det krävs ett kontinuerligt och målmedvetet arbete för att nå fullständig jämställdhet. Pionjärerna banar väg, och visionen om en idrottsvärld där kompetens och engagemang värderas högre än kön är inom räckhåll. Det handlar om att utmana förlegade normer och se mångfald som en styrka, inte ett hot.
